"Hjälp mig inte, jag kan själv!", lät det väldigt ofta om mig som liten unge. När jag skulle lära mig cykla var jag väldigt noga med att ingen vuxen fick springa bakom och hålla i pakethållaren. Jag skulle lära mig själv, vilket jag också gjorde. Det tog tid, men en dag när mamma tittade ut i trädgården fick hon se mig cykla runt, runt kring vår tvättvinda. "Nämen, du cyklar ju!" "Ja, det gör jag ju!"
Samma sak var det när jag skulle lära mig simma. Ingen fick hjälpa mig på traven. "Jag kan själv". Och mycket riktigt, efter mycket tragglande lärde jag mig förstås simma. Att det kanske hade gått lite fortare, och att jag förmodligen också hade lärt mig de rätta simtagen från början, om någon fått visa mig hur jag skulle göra tänkte jag förstås inte på. Det viktigaste var att jag lärde mig själv och att jag sedan också kunde bevisa att jag faktiskt kunde simma alldeles av mig själv.
Vissa saker kunde jag, som Lotta på Bråkmakargatan, "i smyg" men i mitt fall mer bokstavligt talat. Jag talade inte om för någon att jag lärt mig klockan utan det kom fram först när jag började skrika på dagis två minuter över tre, över det faktum att mamma lovat att komma och hämta mig klockan tre. Jag övade bokstäverna hemma men berättade inte när jag lyckades lära mig läsa. Min kommentar "där står det Dalsland" när jag stod vid en av pappas bokhyllor var det som avslöjade mig. Kan själv, kan själv. Ja, det gick ju bra den gången också.
I början av första klass övade vi på bokstäverna L och O. Fröken visade en bild på ett lodjur och sa "detta är en lo". Sedan skulle bli skriva "lo" tio gånger på raken. Jag skrev: "lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur". Jag kan själv, jag kan själv. Det gällde stavningen också. Jag skulle inte ta hjälp av fröken, jag skulle bevisa för fröken att jag kunde. Själv.
I åttan hade vi novellskrivning på svenskan. "Ni ska skriva en sammanhängande text, med en tydlig handling, på ungefär fyra sidor. Mer kommer ni inte att hinna på den här korta tiden, och det gör inget om det blir lite stavfel. Var inte rädda för att be om hjälp om ni kör fast." Jag skulle bevisa för svenskläraren att jag skulle hinna mer och att jag kunde stava rätt. Och framför allt, att jag minsann klarade mig själv. Jag skrev fjorton sidor, utan stavfel. MVG.
Det var annorlunda i de praktiska ämnena. Jag kunde inte lösa alla uppgifter själv. Hur skulle jag hoppa över den där bocken? Hur skulle jag växla ackord på gitarren? "Försök igen. Ge inte upp." Jag försökte. Och försökte. Och försökte. Och jag gav aldrig upp. Jag gav aldrig någonsin upp. Men det gick inte. Ingen lärare förklarade hur jag skulle göra. Jag skulle "titta på de andra". Det gav mig ingenting. De "bara gjorde". De tänkte inte. Men jag, jag var tvungen att tänka. När och hur jag skulle ta sats och hoppa, hur jag skulle placera händerna på bocken, hur jag skulle göra för att ändra fingerställningen för att byta ackord på gitarren... Hur, hur, hur. Om jag "bara gjorde" så fick jag bocken i magen eller tappade gitarren. Men tydligen var det ändå "bara att göra" och att "kämpa på". Jag fick aldrig veta hur. Jag fick inte hjälpen när jag behövde den, när jag bad om den. Så jag fortsatte tänka "jag klarar det själv".
Jag klarar det själv-tänket följde med in i arbetslivet, och när jag flyttade hemifrån. Jag skulle bli varje företags toppmedarbetare, jag skulle bli bäst, och framför allt "klara det själv". När jag märkte att det inte gick, vilket vanligtvis skedde ganska snart, började jag be om hjälp. Folk förklarade, jag trodde att jag förstod men det visade sig för det mesta att jag hade missuppfattat, jag frågade igen, missuppfattade på nytt men den här gången på ett annat sätt. Jag blev anklagad för att inte lyssna och för att inte försöka.
Det blev samma visa med jobb efter jobb. Jag kände att det nog var någonting som inte stod rätt till, men jag körde på. "Det här var bara inte rätt jobb för mig", tänkte jag och påbörjade nästa "toppenjobb", fick sluta och så rullade det på. Jag fick sparken, gick in i väggen och fick mina första skulder hos Kronofogden eftersom jag så abrupt fick avbryta jobb eller jobb. Men det här "löser sig", tänkte jag. Det gäller bara att "kämpa på". Det var väldigt mycket som skulle lösa sig och den säkra metoden hette fighting. Om jag bara kämpade på så skulle allt bli så bra så.
Mitt hem förvandlades snabbt till det ultimata tillhållet för dammråttor. Jag dammsög och dammsög men när jag var klar så visste jag inte alltid om det var rent. Hur ser det ut när det är riktigt rent? Hur ser det ut när jag är klar med städningen? De frågorna grubblade jag ständigt på. Ibland fick jag för mig att storstäda men när jag var klar såg mitt hem nästan skitigare ut än när jag började. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel.
Pengarna rann snabbt ur händerna på mig. Jag tillbringade minst en timme i affären varje gång jag skulle handla, funderade, jämförde priser och skrev inköpslistor. Ändå blev det väldigt ofta fel. Jag köpte för mycket av något, för lite av något annat. Det jag köpt för mycket av blev dåligt, det jag köpt för lite av fick jag komplettera men då blev det för mycket istället. Tre paket juice, fyra kilo potatis, ett paket krossade tomater... Det blev aldrig någonsin lagom. "Hoppsan, det här med att handla mat var visst lite svårt men jag ska träna på det". Och ja, det problemet skulle förstås också lösa sig om jag bara kämpade. Jag klarar mig själv. Jag klarar mig själv.
Till slut vaknade jag. Obetalda räkningar hade samlats på hög, min ekonomi hade rasat fullständigt, mitt hem var i förfall, men trasigast var nog faktiskt jag. Jag höll skenet uppe, vårdade mitt utseende, var alltid glad och positiv utåt och var extremt noga med hur jag såg ut. Det fanns en period då jag kunde tillbringa en timme med att välja kläder för att jag skulle gå till affären.
Jag har alltid levt i någon sorts bubbla, tänkt att allt kommer att bli bra om jag bara lyckas med det och det och det. Bara jag kan gå klart folkhögskolan... Bara jag kan flytta till Stockholm... Bara jag lyckas skaffa mig ett jobb... Bara jag kan gå den där utbildningen... Bara jag lyckas få in en fot på SVT. Då. Då kommer allt att ordna sig. Bara jag kämpar. Nu har jag lyckats med allt det där. Men det hjälper ju inte. Det hjälper ju inte att flytta om man inte klarar av att handla mat, det hjälper inte att få ett jobb om man inte klarar av det, det hjälper inte att få en praktikplats på SVT om man inte orkar med det. Och framför allt hjälper det inte alltid att "bara" kämpa.
Precis allting löser sig inte genom att kämpa på och intala sig själv att man klarar av det. Ibland behöver man faktiskt hjälp och det gäller alla människor, även mig. Jag behöver hjälp att lära mig att hantera mina funktionsnedsättningar så att jag så småningom kan komma ut på arbetsmarknaden igen. Utan den hjälpen kommer det inte att spela någon roll hur mycket jag sliter på olika jobb för det kommer inte att funka iallafall. På samma sätt behöver jag hjälp att hantera min vardag för utan den färdigheten kommer jag inte att fungera i arbetslivet. Jag vet att jag kommer att lyckas, men jag behöver hjälp. Den här gången klarar jag det inte själv.
Utredningen är över. Jag har fått mina diagnoser: Aspergers syndrom och DCD. DCD står för Developmental Coordination Disorder och innebär att man har en störd motorisk utveckling och att man även har svårt med koordination och perception. Detta stämmer mycket väl in på mig.
Att få diagnoserna var en obeskrivlig lättnad. Äntligen, 23 år gammal, har jag fått reda på varför jag fungerar som jag gör. Jag är inte dum i huvudet eller allmänt besvärlig, utan jag har två funktionsnedsättningar som jag fram tills nu inte vetat om att jag haft. Därför har jag heller inte kunnat få den hjälp jag i själva verket haft rätt till, men det ska jag få nu. Som det ser ut har jag stora möjligheter att få hjälp i arbetslivet och framför allt rätt till aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket gör det möjligt för mig att dels arbeta deltid och dels kunna prova olika sysselsättningar utan den enorma press det innebär att veta att jag måste lyckas för att kunna försörja mig. Ingen lön = inga pengar. Så kommer det inte att bli nu, utan jag får rätt till ett ekonomiskt skyddsnät. Äntligen. Inga fler skulder och obetalda räkningar på grund av att jag inte lyckats jobba ihop tillräckligt mycket pengar innan jag kollapsat.
Idag mår jag bättre än på länge. Efter att ha fått diagnoserna känner jag mig så lätt på något vis. Dessutom har jag bestämt mig för att ta studieuppehåll. Jag har bara praktiken och delar av slutprojektet kvar på min utbildning men det kan jag ta till hösten. Nu ska jag bara fokusera på att underlätta så mycket som möjligt för mig själv i vardagen, hitta strategier och kolla vad jag kan få för hjälp av habiliteringen. Visst vill jag ut och praktisera, jobba, få klart min utbildning... men jag vet att det inte kommer att fungera om jag inte tar tag i min vardag först. En sak i taget och det är inte bråttom, det är bara min hjärna som försöker intala mig att det är det.
I morgon måste jag åka och handla och lämna tillbaka böcker på biblioteket. Kanske blir det av att träffa en nyfunnen kompis också. Jag borde egentligen sova nu, men det är så många tankar som snurrar i huvudet så jag stannar nog uppe en stund till. Dessutom kan jag inte sluta spela det här:
Spelet heter Fling och du hittar det här: http://www.miniclip.com/games/fling/se/
Just det. En sak till. Innan nästa vecka är slut ska jag ha fixat en header till bloggen. Jag skriver ut det här så att det säkert blir gjort ;)
Som så många andra med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har jag problem med humörsvängningar. Jag kan ganska snabbt gå från ett riktigt bra humör till ett mindre roligt. Jag kan se fram emot en händelse i flera dagar för att sen, när dagen är inne, känna att det där som jag sett så mycket fram emot bara är ett onödigt måste som jag råkat boka upp mig på. På samma sätt kan jag gå från glad och positiv till sur och negativ på nolltid, utan någon egentlig anledning. Precis likadant är det med aktiviteter. Under loppet av en timme kan mitt skrivande, pluggande, eller nätsurfande gå från roligt till tråkigt och tillbaka igen hur många gånger som helst.
Idag har jag en bra dag. En bra dag för mig innebär att jag har ett hyfsat jämnt - och gott - humör och en positiv inställning, att jag får gjort det jag ska samt att jag ser till att det händer något roligt under dagen, utan att för den sakens skull vara alltför impulsiv.
Idag var jag på gott humör redan när jag steg upp, var riktigt effektiv med morgonsysslorna och har börjat fila på mina praktikansökningar. Ikväll väntar ett besök på öppen scen tillsammans med mina vapendragare Anna och Emma.
Jag hade dock önskat att jag vaknat något mera utvilad. En god nattsömn hade med andra ord suttit fint. Jag är trött på att bli jagad av ambulanser och att bli tvångskommenderad till diverse rehabiliteringsresor med jumbolanser, där regelbundna provtagningar ständigt står på schemat. Yes, I know. Ibland undrar jag också hur min hjärna egentligen är funtad. Jag vet ju att det jag är rädd för inte är farligt och att det som sker i mina mardrömmar är helt surrealistiskt, men det är OTÄCKT och det räcker. Så länge det är otäckt så skiter jag fullständigt i att det inte är farligt. Det är liksom inte det som är grejen.
Jag är alltså livrädd för ambulanser, ambulanssjukvårdare, bårar, sjukhus, läkare (undantaget psykiatriker), operationer och allt som överhuvdtaget har med sjukdomar att göra. Jag har en stark fobi helt enkelt, som jag en gång gjorde det dumma misstaget att gå i KBT för. KBT funkar INTE för mig. Ju mer jag utsätter mig för det som är obehagligt, desto räddare blir jag. Jag får ju bekräftat att det jag är rädd för inte bara är så otäckt som jag trodde, utan att det faktiskt är ännu otäckare. KBT funkar säkert för många, men för mig - nej tack. Aldrig mer.
I tisdags var jag på läkarbedömning vilket också var den allra sista delen i utredningen. Läkarbesöket skiljde sig inte nämnvärt från första psykologsamtalet. Jag fick berätta om hur varför jag sökt utredning, hur jag var som liten och hur det är nu, både det som är bra och det som är dåligt. Det enda som egentligen skiljde sig från psykologsamtalet var att läkaren även fokuserade på de medicinska aspekterna som förlossningen, om jag skadat mig, varit med om några olyckor osv. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan orsakas av en svår förlossning vilket mycket väl kan stämma i mitt fall. Min mamma fick för mycket av det narkotikaklassade smärtstillande preparatet Petidin, vilket överfördes till mig. Jag föddes alltså med narkotika i kroppen vilket gjorde att det centrala nervssystemet fick en chock, en så kallad depression. Det var iallafall så läkaren förklarade det.
En neuropsykiatrisk utredning kan bestå av lite olika moment, antagligen beroende på mottagning och på vilka psykologen eller läkaren ser som relevanta. Min utredning har bestått av följande delar:
* Psykologsamtal - Under två timmar fick jag redogöra för hela mitt liv, från födsel fram tills nu.
* Psykologtestning - Här fick jag göra WAIS-testet jag tidigare berättade om. Det är en sorts intelligenstest som samtidigt ringar in de svårigheter man har
* Samtal med anhöriga - Psykologen ringde upp min mamma och frågade henne om graviditeten, förlossningen, min barndom och hur hon upplever mig nu
* Läkarbedömning - I princip samma sak som psykologsamtalet men med något mer fokus på de medicinska aspekterna
Nu väntar jag bara på att få en tid för återgivning av utredningens resultat. Jag är sjuuuuukt nyfiken! Psykologen är väldigt hemlighetsfull, men enligt läkaren lutar det åt ADD samt en lättare form/drag av autism. Det känns väldigt logiskt att det skulle vara så för det är precis vad jag själv har misstänkt det senaste året. Helt säkert är iallafall att det ÄR någon form av neuropsykiatrisk diagnos och bara det känns som en väldigt stor lättnad. Jag har fått en förklaring på varför jag var så avvikande som barn och varför jag som vuxen aldrig fungerat i arbetslivet. Det betyder mycket att få veta.
Det som känns allra skönast just nu är ändå att det löste sig med hyran! Tack vare underbara människor som tillsammans lyckades skramla ihop runt 1000 kronor samt en mormor med huvudet på skaft så fick jag ihop de 3200 kronorna, samhällets bristande skyddsnät till trots. Wonderful!!! Jag vet egentligen inte vad jag ska säga till alla dem som hjälpte mig för det finns liksom inga ord... <3
Nu har jag blivit förkyld. Som vanligt när jag åker på något sånt blir jag orolig och börjar misstänka en allvarlig bakomliggande sjukdom. Varje gång är det lika svårt att tränga bort de där tankarna. Jag måste försöka. Jag tror att förkylningen fortfarande befinner sig i det stadie då den är på väg att bryta ut, men jag hoppas ändå att jag känner mig bättre imorgon kväll så att jag kan gå på premiären av pjäsen "Svindlande skönhet" som seniorteatergruppen på "min" teater sätter upp. Det vore förresten ändå hopplöst irriterande att ligga hemma och vara sjuk en fredagkväll. Don't like.
Nu ska jag ta en clementin och dricka Pommac. Det enda positiva med att vara sjuk är att man med gott samvete kan dricka en och en halv liter läsk om dagen eftersom kolsyra hjälper till att få ut skiten ur kroppen. Man slipper städa, diska och tvätta också, och det är ju också rätt trevligt ;)
Imorgon ska hyran betalas. Jag vet icke hur detta ska gå till. Kanske kan jag titta på "Pojken med guldbyxorna", rycka byxorna ur TV-rutan och dra ut ett par tusenlappar ur dem? Tja, det är iallafall mitt enda hopp. Det och så ett mirakel. Som om det första alternativet inte skulle vara ett mirakel, i och för sig...
I vanliga fall betalar mamma eller mormor min hyra, något som känns sådär lagom kul. Tyvärr har det varit min enda möjlighet att kunna gå utbildningen jag går (en ettårig utbildning i TV-journalistik som inte berättigar till studiemedel). Det kan tyckas korkat att gå en sådan utbildning om man egentligen inte har råd, men i mitt fall kändes den här utbildningen som enda ingången till att någonsin få jobba med det jag vill, nämligen TV. Jag behövde grundläggande kunskaper och framför allt: kontakter. Utan kontakter kommer man ingenstans i TV-branschen. Förresten hade jag inte fått något CSN även om jag gått en studiemedelsberättigad utbildning eftersom jag misslyckades med de tre senaste högskolekurserna jag läste. Orsaker:
1. För mycket information att ta in och komma ihåg
2. Det går inte att analysera informationen om man inte klarar av punkt 1
3. Jag pluggade sammanlagt heltid, vilket var på tok för mycket och jag lät mitt hem förfalla pga trötthet
Jag hade nog klarat av kurserna om jag läst på halvtid. Detta var dock inte möjligt eftersom det inte går att leva på halvtids CSN-lån och det är (naturligtvis, eftersom alla stelbenta regler måste vara så jävla ologiska som det bara går) inte möjligt att studera halvtid och vara sjukskriven på halvtid. Då får man nämligen inte ett öre från vare sig Försäkringskassan (om man jobbat tidigare) eller socialen (om man inte jobbat eller i mitt fall, om man misslyckats med alla jobb). Bägge instanserna säger allt eller inget om man studerar. Antingen får man plugga heltid tills man spyr, alternativt får man avsluta sina studier och GÅ PÅ BIDRAG HELT OCH HÅLLET!! Hur sjukt är inte det?? Om man jobbar är det dock en helt annan sak. Då går det alldeles utmärkt att vara sjukskriven på deltid och få hjälp av Försäkringskassan eller socialen på deltid. Jojo. Arbetare ska prisas och studenter bestraffas. Tänk att det finns så många som tycks tro att studenter är någon sorts övermänniskor. Det är bra blundat för verkligheten må jag säga. Ska de börja tro på aliens snart också?
Resultatet blev alltså att jag fortsatte plugga heltid med konsekvensen att jag grät av trötthet, lät mitt hem förfalla samt förlorade mina möjligheter till ett nytt CSN-lån.
Eftersom jag kollapsade efter nian så läste jag in gymnasiet på folkhögskola tre år senare. Det var tre underbara år. Jag minns inte att jag hade ont i magen en enda gång när jag skulle åka till skolan. Jag visste alltid precis vad som skulle göras, hur lång tid det skulle ta, vad jag skulle göra sedan osv. Mirakelmedicinen kallas detaljerat schema och strukturerade lektioner och det hade vi på den skolan. Aldrig någonsin kände jag mig mer annorlunda än någon annan.
Åter till nuet.
Jag påbörjade TV-journalistikutbildningen. Förvisso var den också på heltid, men jag tänkte att det nog skulle kunna gå riktigt bra ändå, nu fick jag ju göra det jag ville!
Det gick dock inte särskilt lång tid förrän jag märkte att det här inte riktigt fungerade. Det heller. Det visade sig att skolan arbetade enligt metoden "försök själva först, få reda på korrekt metod sedan". Spännande, tyckte nog många. Katastrof, tyckte jag. Hur skulle jag överhuvudtaget kunna GISSA hur jag skulle göra?? Jag har liksom svårt att veta hur jag ska göra även då jag fått veta det i förväg, om jag inte fått tillräckligt tydliga instruktioner.
Nåväl. Jag kunde ju förstås inte gissa. Min räddning blev att de flesta uppgifter och projekt skulle utföras i grupp. På så vis kunde jag förlita mig på att någon annan behärskade gissningsleken. Det gick ju ganska bra men jag var ständigt sjukt trött. När jag kom hem ville jag helst bara sova. Städa, diska, tvätta och sådana saker existerade inte i min värld. Den orken befann sig i bästa fall någonstans på andra sidan jordklotet. I värsta fall höll den hus någonstans i yttre rymden.
För en månad sedan ska kroppen ifrån. Jag orkade inte längre, trots att jag bara hunnit vara två dagar på min drömpraktikplats. Nu jobbar jag ungefär 25 procent med mitt slutprojekt, en artikelserie. Förhoppningsvis ska jag börja praktisera igen snart också och då någonstans där jag kan få det extra stöd jag behöver (i form av tydliga instruktioner m.m.). Och där jag kan praktisera halvtid. Jag går inte upp på heltid igen för min ork, den behövs bäst här hemma och inte på någon oupptäckt planet.
Om allt går som det ska så har jag min examen i maj. Jag är så jävla stolt över mig själv att jag har klarat det här, trots alla motgångar som varit. Men imorgon. Imorgon ska hyran betalas och lyckas jag inte få tag i de där guldbyxorna så skakar jag nog hand med mannen på bänken lagom till nästa helg. Mamma och mormor hade för mycket egna utgifter denna månaden och jag får inte skjuta upp den jämrans betalningen.
Jobba extra? Nej, tyvärr. Jag är fortfarande inte synsk.
Upp 11.14 prick. Bara kolla mejlen och Facebook, det går snabbt. Sedan ska jag äta frukost. Just det, jag kanske ska kolla skolmejlen också. Kan ju hända att min handledare har mejlat. Nähä, det har han inte. Då ska jag klä på mig och äta frukost nu... jag ska bara läsa det där Facebookmejlet som precis kom och svara på det... Jaha, Emma har klickat gilla på min status jag skrev igår kväll om att jag skulle ha spelkväll. Hmm, vad var det nu det där spelet hette som var så roligt... jag ska bara leta fram det innan jag äter frukost och klär på mig. Hmm, vilken sajt hittade jag det på nurå... Kaninkul.com? Nej, Miniclip.com var det ju. Just det. Yes, där är det ju! "Fling". Såååå hette det ju. Jag ska bara spela lite innan jag fixar frukost.
Nivå 4, nivå 5, nivå 6...
Påklädd runt 12.30. Nu är det dags för frukost. Jag får inte glömma att ta medicinen nu heller fast det kan jag göra sedan när jag har ätit. Jag stängde aldrig ner spelet, vad bra, då slipper jag leta rätt på det igen. Äsch, jag klarar inte den här nivån, men oj, jag har fått ett nytt mejl på Facebook. Jaha, Emma undrar var vi ska träffas imorgon. Jag ska bara svara... Oj, vad stökigt det är på bordet. Var är mina bläckpennor förresten? La jag inte dem här på bordet? Hmm, de kanske står i pennstället iallafall. Nähä, det gjorde de inte, där står bara icke-fungerande pennor som borde slängas. Jag slänger dem sedan. Hmm... pennorna kanske är under soffan... men jag tittar där sedan. Jag kan ta en tuschpenna så länge, jag ska ändå bara pricka av på att-göra-listan. Fasen, jag skulle ju sorterat tvätten i torsdags, det orkade jag aldrig... jag får göra det idag. Fast idag måste jag torka golven i köket och hallen också men äsch, jag kan göra det en annan dag så sorterar jag tvätten idag istället. Jag måste bädda sängen också, usch vad mycket det är att göra... sen får jag inte glömma att åka till Coop med tofun jag köpte igår, datumet hade ju gått ut. Jag gör det nu på en gång, jag ska bara borsta håret och tänderna först.
På Coop runt 14.30. Hoppas att det finns tofu som inte har gått ut nu så att jag kan göra den där grytan som verkar så god. Åh, Budapestbakelser! Gud, vad gott! Det får jag unna mig idag, det är ju lördag och dessutom vill jag inte behöva tänka på att jag inte har pengar till hyran denna månaden och jag kan inte skjuta upp den igen när jag gjorde det i november och december. Fan också att jag inte får något CSN på min utbildning. Äsch, det finns bara tre paket tofu kvar och de har ju gått ut allihop. Jaja, jag får väl pengarna tillbaka dårå. Jaså, dubbelt tillbaka, jaha, jag fattar inte varför men vad bra, då får jag bakelserna gratis, finemang. Undrar om de har tofu på Hemköp, det har de kanske inte men jag kan ju kolla iallafall. Jamen titta, sicken tur, flera paket och med datumet i behåll! Nu ska jag åka hem och laga mat! Oj, Kick var längesen jag åt, jag tar en sådan, de kostar ju bara 4.50. Mmm, den var god.
I matlagningstagen någon gång runt 16-tiden. Usch, hacka lök är så förbaskat bökigt. Hur kan det gå så smidigt för alla andra? Har de tävlat i Flinka Fingrar-VM i smyg?? Fast det här blir nog himla gott när det är klart. Ja, just det, jag ska tina spenaten. Jag kan skriva av receptet från internet så länge. Ojoj, nu bränner löken vid här, vad fort det gick. Jag ska nog hälla i spenaten nu. Och sen kokosmjölken och tofun, namnam! Vad bra, nu hinner jag skriva klart receptet medan riset kokar. Det här tog visst lite längre tid än jag trodde, jag som trodde att det skulle gå snabbt...
Färdigäten och mätt ca 17.30. Gud, vad gott det här var! Det måste jag göra fler gånger! Men oj, vad mycket disk det blev, fy... äsch, jag orkar inte skölja ur grytan och diska... gäsp... äsch, jag kan göra det sedan. Nu ska jag skriva färdigt receptet. Just det, jag ska inte glömma bort att jag har fikaansvar till teatern på tisdag, jag måste skriva upp det sedan... fast det glömmer jag nog inte, sådant brukar jag ju komma ihåg. Jag måste bara se till att jag handlar ingredienserna till muffinsen på måndag så att jag kan baka på tisdag förmiddag eftersom jag ska till läkaren sedan på eftermiddagen. Men det tar ju inte så lång tid att handla.
Vilande framför datorn 19.55. Om fem minuter börjar ju Melodifestivalen, det kan ju vara trevligt att se, det ska jag titta på. Nej, nu glömde jag ju medicinen imorse iallafall och nu är det för sent... jaja, jag får väl hoppa över idag då, en dag gör ju inget. Sortera tvätten skulle jag ju göra också, jag har inte glömt det, jag har bara inte orkat. Men jag kanske kan göra det till Melodifestivalen nu då, ja det kan jag ju göra. Diska kan jag göra sen eller imorgon innan jag åker till Emma. Ojoj, nu börjar det visst.
- Fem. Fyra. Sju. Nio.
Psykologens röst. Jag försöker upprepa varje siffra tyst för mig själv innan nästa kommer. Det går ganska bra.
- Fem. Fyra. Sju. Nio, repeterar jag.
Jaha, det där var ju ingen konst.
- Nu kommer jag att läsa upp ett antal siffror och bokstäver, säger psykologen. När jag är klar vill jag att du repeterar siffrorna i stigande ordning och bokstäverna i alfabetisk ordning, med siffrorna först. Tre, A, X, sju.
- Tre, sju, A, X, rabblar jag.
Det där gick ju också riktigt bra.
- H, åtta, M, Q, sex, nio.
- Sex, åtta, nio... Q... och så något som föll bort, säger jag.
Nu blev det för många bokstäver att hålla reda på. Siffror är helt klart enklare att minnas. Kanske beror det på att det bara finns nio siffror medan alfabetet har hela tjugoåtta bokstäver. Ändå känns det lite märkligt att jag har lättare för att komma ihåg siffror när jag är en ordmänniska snarare än en siffermänniska. Även om jag tycker att matte är ganska kul.
En stund senare kommer det verkliga mandomsprovet. Psykologen plockar fram en liten ask innehållande klossar. Varje kloss har en vit sida, en röd sida, en sida som är mer röd än vid samt en som är mer vit än röd.
Jag får titta på olika bilder med mönster och dessa mönster ska jag sedan konstruera med hjälp av klossarna. Eeeh? Är det meningen att jag ska SE hur jag ska göra?? Är det meningen att jag ska VETA hur jag ska lägga klossarna för att få till mönstret??
Jag får prova mig fram. Vissa mönster lyckas jag få till efter att ha vridit och vänt på klossarna till förbannelse. Andra mönster kan jag bara inte konstruera hur jag än bär mig åt. Dessutom blir jag trött. Vad sjutton är det här?? Inträdesprovet till Mensa?!
Inträdesprovet till Mensa misstänker jag förresten att jag redan har gjort x antal gånger. Varje gång jag börjar på en ny arbetsplats är det dags igen. Jag får träffa mina arbetskamrater, får en kort introduktion på en eller två veckor och därefter kommer inträdesprovet som går ut på att jag snabbt som ögat ska räkna ut hur saker och ting ska göras, när de ska göras, i vilken ordning de ska göras och hur lång tid respektive uppgift får ta. När jag frågar om detta får jag oftast ett svar i stil med: "Gör som du tycker. Huvudsaken är att du hunnit med allt innan klockan XXX."
Jaha! Detta säger ju JÄTTEMYCKET! Ojojoj, vilken AHA-upplevelse! Halleluja!
Or not.
Tre, fyra veckor senare är jag antingen utbränd eller omplacerad.
Varför står det aldrig i platsannonserna att Mensa-testning ingår och att det dessutom är en väldigt stor fördel om man har synska kvalitéter?
Tack gode gud för fikarummet. Där får man iallafall känna sig lite normal.
