Insikt
"Hjälp mig inte, jag kan själv!", lät det väldigt ofta om mig som liten unge. När jag skulle lära mig cykla var jag väldigt noga med att ingen vuxen fick springa bakom och hålla i pakethållaren. Jag skulle lära mig själv, vilket jag också gjorde. Det tog tid, men en dag när mamma tittade ut i trädgården fick hon se mig cykla runt, runt kring vår tvättvinda. "Nämen, du cyklar ju!" "Ja, det gör jag ju!"
Samma sak var det när jag skulle lära mig simma. Ingen fick hjälpa mig på traven. "Jag kan själv". Och mycket riktigt, efter mycket tragglande lärde jag mig förstås simma. Att det kanske hade gått lite fortare, och att jag förmodligen också hade lärt mig de rätta simtagen från början, om någon fått visa mig hur jag skulle göra tänkte jag förstås inte på. Det viktigaste var att jag lärde mig själv och att jag sedan också kunde bevisa att jag faktiskt kunde simma alldeles av mig själv.
Vissa saker kunde jag, som Lotta på Bråkmakargatan, "i smyg" men i mitt fall mer bokstavligt talat. Jag talade inte om för någon att jag lärt mig klockan utan det kom fram först när jag började skrika på dagis två minuter över tre, över det faktum att mamma lovat att komma och hämta mig klockan tre. Jag övade bokstäverna hemma men berättade inte när jag lyckades lära mig läsa. Min kommentar "där står det Dalsland" när jag stod vid en av pappas bokhyllor var det som avslöjade mig. Kan själv, kan själv. Ja, det gick ju bra den gången också.
I början av första klass övade vi på bokstäverna L och O. Fröken visade en bild på ett lodjur och sa "detta är en lo". Sedan skulle bli skriva "lo" tio gånger på raken. Jag skrev: "lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur". Jag kan själv, jag kan själv. Det gällde stavningen också. Jag skulle inte ta hjälp av fröken, jag skulle bevisa för fröken att jag kunde. Själv.
I åttan hade vi novellskrivning på svenskan. "Ni ska skriva en sammanhängande text, med en tydlig handling, på ungefär fyra sidor. Mer kommer ni inte att hinna på den här korta tiden, och det gör inget om det blir lite stavfel. Var inte rädda för att be om hjälp om ni kör fast." Jag skulle bevisa för svenskläraren att jag skulle hinna mer och att jag kunde stava rätt. Och framför allt, att jag minsann klarade mig själv. Jag skrev fjorton sidor, utan stavfel. MVG.
Det var annorlunda i de praktiska ämnena. Jag kunde inte lösa alla uppgifter själv. Hur skulle jag hoppa över den där bocken? Hur skulle jag växla ackord på gitarren? "Försök igen. Ge inte upp." Jag försökte. Och försökte. Och försökte. Och jag gav aldrig upp. Jag gav aldrig någonsin upp. Men det gick inte. Ingen lärare förklarade hur jag skulle göra. Jag skulle "titta på de andra". Det gav mig ingenting. De "bara gjorde". De tänkte inte. Men jag, jag var tvungen att tänka. När och hur jag skulle ta sats och hoppa, hur jag skulle placera händerna på bocken, hur jag skulle göra för att ändra fingerställningen för att byta ackord på gitarren... Hur, hur, hur. Om jag "bara gjorde" så fick jag bocken i magen eller tappade gitarren. Men tydligen var det ändå "bara att göra" och att "kämpa på". Jag fick aldrig veta hur. Jag fick inte hjälpen när jag behövde den, när jag bad om den. Så jag fortsatte tänka "jag klarar det själv".
Jag klarar det själv-tänket följde med in i arbetslivet, och när jag flyttade hemifrån. Jag skulle bli varje företags toppmedarbetare, jag skulle bli bäst, och framför allt "klara det själv". När jag märkte att det inte gick, vilket vanligtvis skedde ganska snart, började jag be om hjälp. Folk förklarade, jag trodde att jag förstod men det visade sig för det mesta att jag hade missuppfattat, jag frågade igen, missuppfattade på nytt men den här gången på ett annat sätt. Jag blev anklagad för att inte lyssna och för att inte försöka.
Det blev samma visa med jobb efter jobb. Jag kände att det nog var någonting som inte stod rätt till, men jag körde på. "Det här var bara inte rätt jobb för mig", tänkte jag och påbörjade nästa "toppenjobb", fick sluta och så rullade det på. Jag fick sparken, gick in i väggen och fick mina första skulder hos Kronofogden eftersom jag så abrupt fick avbryta jobb eller jobb. Men det här "löser sig", tänkte jag. Det gäller bara att "kämpa på". Det var väldigt mycket som skulle lösa sig och den säkra metoden hette fighting. Om jag bara kämpade på så skulle allt bli så bra så.
Mitt hem förvandlades snabbt till det ultimata tillhållet för dammråttor. Jag dammsög och dammsög men när jag var klar så visste jag inte alltid om det var rent. Hur ser det ut när det är riktigt rent? Hur ser det ut när jag är klar med städningen? De frågorna grubblade jag ständigt på. Ibland fick jag för mig att storstäda men när jag var klar såg mitt hem nästan skitigare ut än när jag började. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel.
Pengarna rann snabbt ur händerna på mig. Jag tillbringade minst en timme i affären varje gång jag skulle handla, funderade, jämförde priser och skrev inköpslistor. Ändå blev det väldigt ofta fel. Jag köpte för mycket av något, för lite av något annat. Det jag köpt för mycket av blev dåligt, det jag köpt för lite av fick jag komplettera men då blev det för mycket istället. Tre paket juice, fyra kilo potatis, ett paket krossade tomater... Det blev aldrig någonsin lagom. "Hoppsan, det här med att handla mat var visst lite svårt men jag ska träna på det". Och ja, det problemet skulle förstås också lösa sig om jag bara kämpade. Jag klarar mig själv. Jag klarar mig själv.
Till slut vaknade jag. Obetalda räkningar hade samlats på hög, min ekonomi hade rasat fullständigt, mitt hem var i förfall, men trasigast var nog faktiskt jag. Jag höll skenet uppe, vårdade mitt utseende, var alltid glad och positiv utåt och var extremt noga med hur jag såg ut. Det fanns en period då jag kunde tillbringa en timme med att välja kläder för att jag skulle gå till affären.
Jag har alltid levt i någon sorts bubbla, tänkt att allt kommer att bli bra om jag bara lyckas med det och det och det. Bara jag kan gå klart folkhögskolan... Bara jag kan flytta till Stockholm... Bara jag lyckas skaffa mig ett jobb... Bara jag kan gå den där utbildningen... Bara jag lyckas få in en fot på SVT. Då. Då kommer allt att ordna sig. Bara jag kämpar. Nu har jag lyckats med allt det där. Men det hjälper ju inte. Det hjälper ju inte att flytta om man inte klarar av att handla mat, det hjälper inte att få ett jobb om man inte klarar av det, det hjälper inte att få en praktikplats på SVT om man inte orkar med det. Och framför allt hjälper det inte alltid att "bara" kämpa.
Precis allting löser sig inte genom att kämpa på och intala sig själv att man klarar av det. Ibland behöver man faktiskt hjälp och det gäller alla människor, även mig. Jag behöver hjälp att lära mig att hantera mina funktionsnedsättningar så att jag så småningom kan komma ut på arbetsmarknaden igen. Utan den hjälpen kommer det inte att spela någon roll hur mycket jag sliter på olika jobb för det kommer inte att funka iallafall. På samma sätt behöver jag hjälp att hantera min vardag för utan den färdigheten kommer jag inte att fungera i arbetslivet. Jag vet att jag kommer att lyckas, men jag behöver hjälp. Den här gången klarar jag det inte själv.
Samma sak var det när jag skulle lära mig simma. Ingen fick hjälpa mig på traven. "Jag kan själv". Och mycket riktigt, efter mycket tragglande lärde jag mig förstås simma. Att det kanske hade gått lite fortare, och att jag förmodligen också hade lärt mig de rätta simtagen från början, om någon fått visa mig hur jag skulle göra tänkte jag förstås inte på. Det viktigaste var att jag lärde mig själv och att jag sedan också kunde bevisa att jag faktiskt kunde simma alldeles av mig själv.
Vissa saker kunde jag, som Lotta på Bråkmakargatan, "i smyg" men i mitt fall mer bokstavligt talat. Jag talade inte om för någon att jag lärt mig klockan utan det kom fram först när jag började skrika på dagis två minuter över tre, över det faktum att mamma lovat att komma och hämta mig klockan tre. Jag övade bokstäverna hemma men berättade inte när jag lyckades lära mig läsa. Min kommentar "där står det Dalsland" när jag stod vid en av pappas bokhyllor var det som avslöjade mig. Kan själv, kan själv. Ja, det gick ju bra den gången också.
I början av första klass övade vi på bokstäverna L och O. Fröken visade en bild på ett lodjur och sa "detta är en lo". Sedan skulle bli skriva "lo" tio gånger på raken. Jag skrev: "lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur". Jag kan själv, jag kan själv. Det gällde stavningen också. Jag skulle inte ta hjälp av fröken, jag skulle bevisa för fröken att jag kunde. Själv.
I åttan hade vi novellskrivning på svenskan. "Ni ska skriva en sammanhängande text, med en tydlig handling, på ungefär fyra sidor. Mer kommer ni inte att hinna på den här korta tiden, och det gör inget om det blir lite stavfel. Var inte rädda för att be om hjälp om ni kör fast." Jag skulle bevisa för svenskläraren att jag skulle hinna mer och att jag kunde stava rätt. Och framför allt, att jag minsann klarade mig själv. Jag skrev fjorton sidor, utan stavfel. MVG.
Det var annorlunda i de praktiska ämnena. Jag kunde inte lösa alla uppgifter själv. Hur skulle jag hoppa över den där bocken? Hur skulle jag växla ackord på gitarren? "Försök igen. Ge inte upp." Jag försökte. Och försökte. Och försökte. Och jag gav aldrig upp. Jag gav aldrig någonsin upp. Men det gick inte. Ingen lärare förklarade hur jag skulle göra. Jag skulle "titta på de andra". Det gav mig ingenting. De "bara gjorde". De tänkte inte. Men jag, jag var tvungen att tänka. När och hur jag skulle ta sats och hoppa, hur jag skulle placera händerna på bocken, hur jag skulle göra för att ändra fingerställningen för att byta ackord på gitarren... Hur, hur, hur. Om jag "bara gjorde" så fick jag bocken i magen eller tappade gitarren. Men tydligen var det ändå "bara att göra" och att "kämpa på". Jag fick aldrig veta hur. Jag fick inte hjälpen när jag behövde den, när jag bad om den. Så jag fortsatte tänka "jag klarar det själv".
Jag klarar det själv-tänket följde med in i arbetslivet, och när jag flyttade hemifrån. Jag skulle bli varje företags toppmedarbetare, jag skulle bli bäst, och framför allt "klara det själv". När jag märkte att det inte gick, vilket vanligtvis skedde ganska snart, började jag be om hjälp. Folk förklarade, jag trodde att jag förstod men det visade sig för det mesta att jag hade missuppfattat, jag frågade igen, missuppfattade på nytt men den här gången på ett annat sätt. Jag blev anklagad för att inte lyssna och för att inte försöka.
Det blev samma visa med jobb efter jobb. Jag kände att det nog var någonting som inte stod rätt till, men jag körde på. "Det här var bara inte rätt jobb för mig", tänkte jag och påbörjade nästa "toppenjobb", fick sluta och så rullade det på. Jag fick sparken, gick in i väggen och fick mina första skulder hos Kronofogden eftersom jag så abrupt fick avbryta jobb eller jobb. Men det här "löser sig", tänkte jag. Det gäller bara att "kämpa på". Det var väldigt mycket som skulle lösa sig och den säkra metoden hette fighting. Om jag bara kämpade på så skulle allt bli så bra så.
Mitt hem förvandlades snabbt till det ultimata tillhållet för dammråttor. Jag dammsög och dammsög men när jag var klar så visste jag inte alltid om det var rent. Hur ser det ut när det är riktigt rent? Hur ser det ut när jag är klar med städningen? De frågorna grubblade jag ständigt på. Ibland fick jag för mig att storstäda men när jag var klar såg mitt hem nästan skitigare ut än när jag började. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel.
Pengarna rann snabbt ur händerna på mig. Jag tillbringade minst en timme i affären varje gång jag skulle handla, funderade, jämförde priser och skrev inköpslistor. Ändå blev det väldigt ofta fel. Jag köpte för mycket av något, för lite av något annat. Det jag köpt för mycket av blev dåligt, det jag köpt för lite av fick jag komplettera men då blev det för mycket istället. Tre paket juice, fyra kilo potatis, ett paket krossade tomater... Det blev aldrig någonsin lagom. "Hoppsan, det här med att handla mat var visst lite svårt men jag ska träna på det". Och ja, det problemet skulle förstås också lösa sig om jag bara kämpade. Jag klarar mig själv. Jag klarar mig själv.
Till slut vaknade jag. Obetalda räkningar hade samlats på hög, min ekonomi hade rasat fullständigt, mitt hem var i förfall, men trasigast var nog faktiskt jag. Jag höll skenet uppe, vårdade mitt utseende, var alltid glad och positiv utåt och var extremt noga med hur jag såg ut. Det fanns en period då jag kunde tillbringa en timme med att välja kläder för att jag skulle gå till affären.
Jag har alltid levt i någon sorts bubbla, tänkt att allt kommer att bli bra om jag bara lyckas med det och det och det. Bara jag kan gå klart folkhögskolan... Bara jag kan flytta till Stockholm... Bara jag lyckas skaffa mig ett jobb... Bara jag kan gå den där utbildningen... Bara jag lyckas få in en fot på SVT. Då. Då kommer allt att ordna sig. Bara jag kämpar. Nu har jag lyckats med allt det där. Men det hjälper ju inte. Det hjälper ju inte att flytta om man inte klarar av att handla mat, det hjälper inte att få ett jobb om man inte klarar av det, det hjälper inte att få en praktikplats på SVT om man inte orkar med det. Och framför allt hjälper det inte alltid att "bara" kämpa.
Precis allting löser sig inte genom att kämpa på och intala sig själv att man klarar av det. Ibland behöver man faktiskt hjälp och det gäller alla människor, även mig. Jag behöver hjälp att lära mig att hantera mina funktionsnedsättningar så att jag så småningom kan komma ut på arbetsmarknaden igen. Utan den hjälpen kommer det inte att spela någon roll hur mycket jag sliter på olika jobb för det kommer inte att funka iallafall. På samma sätt behöver jag hjälp att hantera min vardag för utan den färdigheten kommer jag inte att fungera i arbetslivet. Jag vet att jag kommer att lyckas, men jag behöver hjälp. Den här gången klarar jag det inte själv.
