Jag har fått mina särskilda begåvningar - äntligen!
Utredningen är över. Jag har fått mina diagnoser: Aspergers syndrom och DCD. DCD står för Developmental Coordination Disorder och innebär att man har en störd motorisk utveckling och att man även har svårt med koordination och perception. Detta stämmer mycket väl in på mig.
Att få diagnoserna var en obeskrivlig lättnad. Äntligen, 23 år gammal, har jag fått reda på varför jag fungerar som jag gör. Jag är inte dum i huvudet eller allmänt besvärlig, utan jag har två funktionsnedsättningar som jag fram tills nu inte vetat om att jag haft. Därför har jag heller inte kunnat få den hjälp jag i själva verket haft rätt till, men det ska jag få nu. Som det ser ut har jag stora möjligheter att få hjälp i arbetslivet och framför allt rätt till aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket gör det möjligt för mig att dels arbeta deltid och dels kunna prova olika sysselsättningar utan den enorma press det innebär att veta att jag måste lyckas för att kunna försörja mig. Ingen lön = inga pengar. Så kommer det inte att bli nu, utan jag får rätt till ett ekonomiskt skyddsnät. Äntligen. Inga fler skulder och obetalda räkningar på grund av att jag inte lyckats jobba ihop tillräckligt mycket pengar innan jag kollapsat.
Idag mår jag bättre än på länge. Efter att ha fått diagnoserna känner jag mig så lätt på något vis. Dessutom har jag bestämt mig för att ta studieuppehåll. Jag har bara praktiken och delar av slutprojektet kvar på min utbildning men det kan jag ta till hösten. Nu ska jag bara fokusera på att underlätta så mycket som möjligt för mig själv i vardagen, hitta strategier och kolla vad jag kan få för hjälp av habiliteringen. Visst vill jag ut och praktisera, jobba, få klart min utbildning... men jag vet att det inte kommer att fungera om jag inte tar tag i min vardag först. En sak i taget och det är inte bråttom, det är bara min hjärna som försöker intala mig att det är det.
I morgon måste jag åka och handla och lämna tillbaka böcker på biblioteket. Kanske blir det av att träffa en nyfunnen kompis också. Jag borde egentligen sova nu, men det är så många tankar som snurrar i huvudet så jag stannar nog uppe en stund till. Dessutom kan jag inte sluta spela det här:
Spelet heter Fling och du hittar det här: http://www.miniclip.com/games/fling/se/
Just det. En sak till. Innan nästa vecka är slut ska jag ha fixat en header till bloggen. Jag skriver ut det här så att det säkert blir gjort ;)
Att få diagnoserna var en obeskrivlig lättnad. Äntligen, 23 år gammal, har jag fått reda på varför jag fungerar som jag gör. Jag är inte dum i huvudet eller allmänt besvärlig, utan jag har två funktionsnedsättningar som jag fram tills nu inte vetat om att jag haft. Därför har jag heller inte kunnat få den hjälp jag i själva verket haft rätt till, men det ska jag få nu. Som det ser ut har jag stora möjligheter att få hjälp i arbetslivet och framför allt rätt till aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket gör det möjligt för mig att dels arbeta deltid och dels kunna prova olika sysselsättningar utan den enorma press det innebär att veta att jag måste lyckas för att kunna försörja mig. Ingen lön = inga pengar. Så kommer det inte att bli nu, utan jag får rätt till ett ekonomiskt skyddsnät. Äntligen. Inga fler skulder och obetalda räkningar på grund av att jag inte lyckats jobba ihop tillräckligt mycket pengar innan jag kollapsat.
Idag mår jag bättre än på länge. Efter att ha fått diagnoserna känner jag mig så lätt på något vis. Dessutom har jag bestämt mig för att ta studieuppehåll. Jag har bara praktiken och delar av slutprojektet kvar på min utbildning men det kan jag ta till hösten. Nu ska jag bara fokusera på att underlätta så mycket som möjligt för mig själv i vardagen, hitta strategier och kolla vad jag kan få för hjälp av habiliteringen. Visst vill jag ut och praktisera, jobba, få klart min utbildning... men jag vet att det inte kommer att fungera om jag inte tar tag i min vardag först. En sak i taget och det är inte bråttom, det är bara min hjärna som försöker intala mig att det är det.
I morgon måste jag åka och handla och lämna tillbaka böcker på biblioteket. Kanske blir det av att träffa en nyfunnen kompis också. Jag borde egentligen sova nu, men det är så många tankar som snurrar i huvudet så jag stannar nog uppe en stund till. Dessutom kan jag inte sluta spela det här:
Spelet heter Fling och du hittar det här: http://www.miniclip.com/games/fling/se/
Just det. En sak till. Innan nästa vecka är slut ska jag ha fixat en header till bloggen. Jag skriver ut det här så att det säkert blir gjort ;)
Humörsvängningar, fobier och KBT som inte fungerade
Som så många andra med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har jag problem med humörsvängningar. Jag kan ganska snabbt gå från ett riktigt bra humör till ett mindre roligt. Jag kan se fram emot en händelse i flera dagar för att sen, när dagen är inne, känna att det där som jag sett så mycket fram emot bara är ett onödigt måste som jag råkat boka upp mig på. På samma sätt kan jag gå från glad och positiv till sur och negativ på nolltid, utan någon egentlig anledning. Precis likadant är det med aktiviteter. Under loppet av en timme kan mitt skrivande, pluggande, eller nätsurfande gå från roligt till tråkigt och tillbaka igen hur många gånger som helst.
Idag har jag en bra dag. En bra dag för mig innebär att jag har ett hyfsat jämnt - och gott - humör och en positiv inställning, att jag får gjort det jag ska samt att jag ser till att det händer något roligt under dagen, utan att för den sakens skull vara alltför impulsiv.
Idag var jag på gott humör redan när jag steg upp, var riktigt effektiv med morgonsysslorna och har börjat fila på mina praktikansökningar. Ikväll väntar ett besök på öppen scen tillsammans med mina vapendragare Anna och Emma.
Jag hade dock önskat att jag vaknat något mera utvilad. En god nattsömn hade med andra ord suttit fint. Jag är trött på att bli jagad av ambulanser och att bli tvångskommenderad till diverse rehabiliteringsresor med jumbolanser, där regelbundna provtagningar ständigt står på schemat. Yes, I know. Ibland undrar jag också hur min hjärna egentligen är funtad. Jag vet ju att det jag är rädd för inte är farligt och att det som sker i mina mardrömmar är helt surrealistiskt, men det är OTÄCKT och det räcker. Så länge det är otäckt så skiter jag fullständigt i att det inte är farligt. Det är liksom inte det som är grejen.
Jag är alltså livrädd för ambulanser, ambulanssjukvårdare, bårar, sjukhus, läkare (undantaget psykiatriker), operationer och allt som överhuvdtaget har med sjukdomar att göra. Jag har en stark fobi helt enkelt, som jag en gång gjorde det dumma misstaget att gå i KBT för. KBT funkar INTE för mig. Ju mer jag utsätter mig för det som är obehagligt, desto räddare blir jag. Jag får ju bekräftat att det jag är rädd för inte bara är så otäckt som jag trodde, utan att det faktiskt är ännu otäckare. KBT funkar säkert för många, men för mig - nej tack. Aldrig mer.
Idag har jag en bra dag. En bra dag för mig innebär att jag har ett hyfsat jämnt - och gott - humör och en positiv inställning, att jag får gjort det jag ska samt att jag ser till att det händer något roligt under dagen, utan att för den sakens skull vara alltför impulsiv.
Idag var jag på gott humör redan när jag steg upp, var riktigt effektiv med morgonsysslorna och har börjat fila på mina praktikansökningar. Ikväll väntar ett besök på öppen scen tillsammans med mina vapendragare Anna och Emma.
Jag hade dock önskat att jag vaknat något mera utvilad. En god nattsömn hade med andra ord suttit fint. Jag är trött på att bli jagad av ambulanser och att bli tvångskommenderad till diverse rehabiliteringsresor med jumbolanser, där regelbundna provtagningar ständigt står på schemat. Yes, I know. Ibland undrar jag också hur min hjärna egentligen är funtad. Jag vet ju att det jag är rädd för inte är farligt och att det som sker i mina mardrömmar är helt surrealistiskt, men det är OTÄCKT och det räcker. Så länge det är otäckt så skiter jag fullständigt i att det inte är farligt. Det är liksom inte det som är grejen.
Jag är alltså livrädd för ambulanser, ambulanssjukvårdare, bårar, sjukhus, läkare (undantaget psykiatriker), operationer och allt som överhuvdtaget har med sjukdomar att göra. Jag har en stark fobi helt enkelt, som jag en gång gjorde det dumma misstaget att gå i KBT för. KBT funkar INTE för mig. Ju mer jag utsätter mig för det som är obehagligt, desto räddare blir jag. Jag får ju bekräftat att det jag är rädd för inte bara är så otäckt som jag trodde, utan att det faktiskt är ännu otäckare. KBT funkar säkert för många, men för mig - nej tack. Aldrig mer.
Läkarbedömning och en bra ursäkt för att dricka för mycket läsk
I tisdags var jag på läkarbedömning vilket också var den allra sista delen i utredningen. Läkarbesöket skiljde sig inte nämnvärt från första psykologsamtalet. Jag fick berätta om hur varför jag sökt utredning, hur jag var som liten och hur det är nu, både det som är bra och det som är dåligt. Det enda som egentligen skiljde sig från psykologsamtalet var att läkaren även fokuserade på de medicinska aspekterna som förlossningen, om jag skadat mig, varit med om några olyckor osv. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan orsakas av en svår förlossning vilket mycket väl kan stämma i mitt fall. Min mamma fick för mycket av det narkotikaklassade smärtstillande preparatet Petidin, vilket överfördes till mig. Jag föddes alltså med narkotika i kroppen vilket gjorde att det centrala nervssystemet fick en chock, en så kallad depression. Det var iallafall så läkaren förklarade det.
En neuropsykiatrisk utredning kan bestå av lite olika moment, antagligen beroende på mottagning och på vilka psykologen eller läkaren ser som relevanta. Min utredning har bestått av följande delar:
* Psykologsamtal - Under två timmar fick jag redogöra för hela mitt liv, från födsel fram tills nu.
* Psykologtestning - Här fick jag göra WAIS-testet jag tidigare berättade om. Det är en sorts intelligenstest som samtidigt ringar in de svårigheter man har
* Samtal med anhöriga - Psykologen ringde upp min mamma och frågade henne om graviditeten, förlossningen, min barndom och hur hon upplever mig nu
* Läkarbedömning - I princip samma sak som psykologsamtalet men med något mer fokus på de medicinska aspekterna
Nu väntar jag bara på att få en tid för återgivning av utredningens resultat. Jag är sjuuuuukt nyfiken! Psykologen är väldigt hemlighetsfull, men enligt läkaren lutar det åt ADD samt en lättare form/drag av autism. Det känns väldigt logiskt att det skulle vara så för det är precis vad jag själv har misstänkt det senaste året. Helt säkert är iallafall att det ÄR någon form av neuropsykiatrisk diagnos och bara det känns som en väldigt stor lättnad. Jag har fått en förklaring på varför jag var så avvikande som barn och varför jag som vuxen aldrig fungerat i arbetslivet. Det betyder mycket att få veta.
Det som känns allra skönast just nu är ändå att det löste sig med hyran! Tack vare underbara människor som tillsammans lyckades skramla ihop runt 1000 kronor samt en mormor med huvudet på skaft så fick jag ihop de 3200 kronorna, samhällets bristande skyddsnät till trots. Wonderful!!! Jag vet egentligen inte vad jag ska säga till alla dem som hjälpte mig för det finns liksom inga ord... <3
Nu har jag blivit förkyld. Som vanligt när jag åker på något sånt blir jag orolig och börjar misstänka en allvarlig bakomliggande sjukdom. Varje gång är det lika svårt att tränga bort de där tankarna. Jag måste försöka. Jag tror att förkylningen fortfarande befinner sig i det stadie då den är på väg att bryta ut, men jag hoppas ändå att jag känner mig bättre imorgon kväll så att jag kan gå på premiären av pjäsen "Svindlande skönhet" som seniorteatergruppen på "min" teater sätter upp. Det vore förresten ändå hopplöst irriterande att ligga hemma och vara sjuk en fredagkväll. Don't like.
Nu ska jag ta en clementin och dricka Pommac. Det enda positiva med att vara sjuk är att man med gott samvete kan dricka en och en halv liter läsk om dagen eftersom kolsyra hjälper till att få ut skiten ur kroppen. Man slipper städa, diska och tvätta också, och det är ju också rätt trevligt ;)
En neuropsykiatrisk utredning kan bestå av lite olika moment, antagligen beroende på mottagning och på vilka psykologen eller läkaren ser som relevanta. Min utredning har bestått av följande delar:
* Psykologsamtal - Under två timmar fick jag redogöra för hela mitt liv, från födsel fram tills nu.
* Psykologtestning - Här fick jag göra WAIS-testet jag tidigare berättade om. Det är en sorts intelligenstest som samtidigt ringar in de svårigheter man har
* Samtal med anhöriga - Psykologen ringde upp min mamma och frågade henne om graviditeten, förlossningen, min barndom och hur hon upplever mig nu
* Läkarbedömning - I princip samma sak som psykologsamtalet men med något mer fokus på de medicinska aspekterna
Nu väntar jag bara på att få en tid för återgivning av utredningens resultat. Jag är sjuuuuukt nyfiken! Psykologen är väldigt hemlighetsfull, men enligt läkaren lutar det åt ADD samt en lättare form/drag av autism. Det känns väldigt logiskt att det skulle vara så för det är precis vad jag själv har misstänkt det senaste året. Helt säkert är iallafall att det ÄR någon form av neuropsykiatrisk diagnos och bara det känns som en väldigt stor lättnad. Jag har fått en förklaring på varför jag var så avvikande som barn och varför jag som vuxen aldrig fungerat i arbetslivet. Det betyder mycket att få veta.
Det som känns allra skönast just nu är ändå att det löste sig med hyran! Tack vare underbara människor som tillsammans lyckades skramla ihop runt 1000 kronor samt en mormor med huvudet på skaft så fick jag ihop de 3200 kronorna, samhällets bristande skyddsnät till trots. Wonderful!!! Jag vet egentligen inte vad jag ska säga till alla dem som hjälpte mig för det finns liksom inga ord... <3
Nu har jag blivit förkyld. Som vanligt när jag åker på något sånt blir jag orolig och börjar misstänka en allvarlig bakomliggande sjukdom. Varje gång är det lika svårt att tränga bort de där tankarna. Jag måste försöka. Jag tror att förkylningen fortfarande befinner sig i det stadie då den är på väg att bryta ut, men jag hoppas ändå att jag känner mig bättre imorgon kväll så att jag kan gå på premiären av pjäsen "Svindlande skönhet" som seniorteatergruppen på "min" teater sätter upp. Det vore förresten ändå hopplöst irriterande att ligga hemma och vara sjuk en fredagkväll. Don't like.
Nu ska jag ta en clementin och dricka Pommac. Det enda positiva med att vara sjuk är att man med gott samvete kan dricka en och en halv liter läsk om dagen eftersom kolsyra hjälper till att få ut skiten ur kroppen. Man slipper städa, diska och tvätta också, och det är ju också rätt trevligt ;)
