Osynsk

Humörsvängningar, fobier och KBT som inte fungerade

Som så många andra med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har jag problem med humörsvängningar. Jag kan ganska snabbt gå från ett riktigt bra humör till ett mindre roligt. Jag kan se fram emot en händelse i flera dagar för att sen, när dagen är inne, känna att det där som jag sett så mycket fram emot bara är ett onödigt måste som jag råkat boka upp mig på. På samma sätt kan jag gå från glad och positiv till sur och negativ på nolltid, utan någon egentlig anledning. Precis likadant är det med aktiviteter. Under loppet av en timme kan mitt skrivande, pluggande, eller nätsurfande gå från roligt till tråkigt och tillbaka igen hur många gånger som helst.

Idag har jag en bra dag. En bra dag för mig innebär att jag har ett hyfsat jämnt - och gott - humör och en positiv inställning, att jag får gjort det jag ska samt att jag ser till att det händer något roligt under dagen, utan att för den sakens skull vara alltför impulsiv.

Idag var jag på gott humör redan när jag steg upp, var riktigt effektiv med morgonsysslorna och har börjat fila på mina praktikansökningar. Ikväll väntar ett besök på öppen scen tillsammans med mina vapendragare Anna och Emma.

Jag hade dock önskat att jag vaknat något mera utvilad. En god nattsömn hade med andra ord suttit fint. Jag är trött på att bli jagad av ambulanser och att bli tvångskommenderad till diverse rehabiliteringsresor med jumbolanser, där regelbundna provtagningar ständigt står på schemat. Yes, I know. Ibland undrar jag också hur min hjärna egentligen är funtad. Jag vet ju att det jag är rädd för inte är farligt och att det som sker i mina mardrömmar är helt surrealistiskt, men det är OTÄCKT och det räcker. Så länge det är otäckt så skiter jag fullständigt i att det inte är farligt. Det är liksom inte det som är grejen.

Jag är alltså livrädd för ambulanser, ambulanssjukvårdare, bårar, sjukhus, läkare (undantaget psykiatriker), operationer och allt som överhuvdtaget har med sjukdomar att göra. Jag har en stark fobi helt enkelt, som jag en gång gjorde det dumma misstaget att gå i KBT för. KBT funkar INTE för mig. Ju mer jag utsätter mig för det som är obehagligt, desto räddare blir jag. Jag får ju bekräftat att det jag är rädd för inte bara är så otäckt som jag trodde, utan att det faktiskt är ännu otäckare. KBT funkar säkert för många, men för mig - nej tack. Aldrig mer.