Osynsk

Neuropsykologisk testning och arbetslivets krav på synskhet

- Fem. Fyra. Sju. Nio.
Psykologens röst. Jag försöker upprepa varje siffra tyst för mig själv innan nästa kommer. Det går ganska bra.
- Fem. Fyra. Sju. Nio, repeterar jag.
Jaha, det där var ju ingen konst.

- Nu kommer jag att läsa upp ett antal siffror och bokstäver, säger psykologen. När jag är klar vill jag att du repeterar siffrorna i stigande ordning och bokstäverna i alfabetisk ordning, med siffrorna först. Tre, A, X, sju.
- Tre, sju, A, X, rabblar jag.
Det där gick ju också riktigt bra.
- H, åtta, M, Q, sex, nio.
- Sex, åtta, nio... Q... och så något som föll bort, säger jag.
Nu blev det för många bokstäver att hålla reda på. Siffror är helt klart enklare att minnas. Kanske beror det på att det bara finns nio siffror medan alfabetet har hela tjugoåtta bokstäver. Ändå känns det lite märkligt att jag har lättare för att komma ihåg siffror när jag är en ordmänniska snarare än en siffermänniska. Även om jag tycker att matte är ganska kul.

En stund senare kommer det verkliga mandomsprovet. Psykologen plockar fram en liten ask innehållande klossar. Varje kloss har en vit sida, en röd sida, en sida som är mer röd än vid samt en som är mer vit än röd.
Jag får titta på olika bilder med mönster och dessa mönster ska jag sedan konstruera med hjälp av klossarna. Eeeh? Är det meningen att jag ska SE hur jag ska göra?? Är det meningen att jag ska VETA hur jag ska lägga klossarna för att få till mönstret??
Jag får prova mig fram. Vissa mönster lyckas jag få till efter att ha vridit och vänt på klossarna till förbannelse. Andra mönster kan jag bara inte konstruera hur jag än bär mig åt. Dessutom blir jag trött. Vad sjutton är det här?? Inträdesprovet till Mensa?!

Inträdesprovet till Mensa misstänker jag förresten att jag redan har gjort x antal gånger. Varje gång jag börjar på en ny arbetsplats är det dags igen. Jag får träffa mina arbetskamrater, får en kort introduktion på en eller två veckor och därefter kommer inträdesprovet som går ut på att jag snabbt som ögat ska räkna ut hur saker och ting ska göras, när de ska göras, i vilken ordning de ska göras och hur lång tid respektive uppgift får ta. När jag frågar om detta får jag oftast ett svar i stil med: "Gör som du tycker. Huvudsaken är att du hunnit med allt innan klockan XXX."
Jaha! Detta säger ju JÄTTEMYCKET! Ojojoj, vilken AHA-upplevelse! Halleluja!
Or not.
Tre, fyra veckor senare är jag antingen utbränd eller omplacerad.
Varför står det aldrig i platsannonserna att Mensa-testning ingår och att det dessutom är en väldigt stor fördel om man har synska kvalitéter?
Tack gode gud för fikarummet. Där får man iallafall känna sig lite normal.